De pressetiska spelreglerna innefattar ett flertal
punkter under vilka man kan diskutera frågan som väcks i det gammal
"Medierna i P1" programmet, sänt den 31/1-09. Att i egenskap av
ansvarig utgivare ta ställning till huruvida man skall berätta om de misstänktas
etniska och religiösa tillhörighet är ingen lätt nöt att knäcka. Som underlag
till denna bedömning är Pressombudsmannens (PO) pressetiska regler en bra
grund. Detta regelverk, innehållande 17 punkter, är per se inte regler utan ett
stöd till för att uppehålla ett ansvarigt publicistiskt arbete. De första fyra
punkterna går under rubriken "Ge korrekta nyheter". Sedan följer
rubrikerna "Var generös med bemötanden", " Respektera den
personliga integriteten", " Var varsam med bilder", "Hör
båda sidor" samt "Var försiktig med namn".
Den första
regeln ger en fingervisning kring hur mycket man skall publicera kring de två
gärningsmännen. Regeln lyder som följer; "Massmediernas roll i samhället
och allmänhetens förtroende för dessa medier kräver korrekt och allsidig
nyhetsförmedling." Regeln kräver korrekt nyhetsförmedling. Gör man då
gällande att fallet i fråga är ett hatbrott, för att sedan konstatera att det
inte är så, borde man kunna hävda att den första nyheten inte är korrekt.
Samtidigt
svarar detta inte på frågan eftersom det i första hand handlar om huruvida man
skall berätta om de misstänktas etniska och religiösa bakgrund. Bakgrunden i
detta fall är ju sann och kan således inte bryta mot reglerna i den första
punkten om det publiceras. Något som dock inte är konstaterat och därför inte
sant, är att detta brott är ett hat relaterat sådant. Enligt den 7 punkten i de
pressetiska reglerna skall man "Överväg noga publicitet som kan kränka
privatlivets helgd. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart
allmänintresse kräver offentlig belysning." Till följd av att
hatbrottsmotivet i detta fall inte är konstaterat som sant, så kan man hävda
att de misstänktas etniska och religiösa bakgrund därför inte är av uppenbart
allmänintresse. Eftersom det inte har något med fallet att göra, utifrån denna
förutsättning kan det endast bidra till att de två misstänktas privatliv
kränks.
Ytterligare
en intressant aspekt av denna fråga belyses om man ser till regel 16. "Om
inte namn anges undvik att publicera bild eller uppgift om yrke, titel, ålder,
nationalitet, kön eller annat, som gör en identifiering möjlig." I detta
fall har namnet på de misstänkta inte redogjorts för. Ändå har man som läsare
kunnat ta del av de misstänktas ålder, kön och sysselsättning. Till följd av
att ingen av tidningarna, som behandlas i programmet, beslutat att redovisa
namnen på de misstänkta, borde även denna information vara hemlig och kanske
speciellt den blogg som torde vara lätt att hitta, och via detta göra det lätt
att identifiera den ena av de misstänkta.
Dock är det
första som slår mig, när jag lyssnar på det gammal "Medierna i P1"
programmet, hur tydligt det handlar om i vilken mån man skall skydda de två
misstänkta pojkarnas identitet, och deras religiösa bakgrund. Framförallt den äldre
av de två vars ideologiska och religiösa tankar är kontroversiella, är vad som
är omdebatterat. Utan att gå in ännu mer på just detta vill jag uppmärksamma en
annan aspekt. Detta med grund i den tionde pressetiska regeln. "Framhäv
inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk
tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse
i sammanhanget och är missaktade."
I programmet
får vi olika kommentarer huruvida hatbrottsvinkeln är relevant att ta upp eller
inte. Man dividerar över om detta har betydelse i sammanhanget. Samtidigt så
har ingen av de som yttrar sig i programmet något problem med att berätta vad
brottsoffret i fråga har för sexuell läggning. Trots att även detta är något
som inte skall framhävas om det saknar betydelse i sammanhanget.
I detta fall så anser jag därför att antingen väljer
man att presentera denna information kring både brottsoffer och misstänkta,
eller inga av dem. Om det inte rör sig om ett hatbrott, då har inte offrets sexuella
läggning något med det att göra heller.
Att göra gränsdragningar kring fallet ovan och
liknande fall är bevisligen någonting som medier tampas med varje dag. Vad för
information som är rätt att publicera eller inte är en viktig och framförallt
svår fråga. Jag tycker att Arash Mokhtaris fråga till Jan Helin angående vad
Aftonbladet har bidragit med ifall hatbrottsvinkeln inte visar sig vara sann,
från "Medierna i P1" programmet, är väldigt relevant. Detta är kanske
den fråga man får ställa sig. Hur hårt blir fallet för den person man hänger ut
så väl att den kan bli identifierad, kontra hur allvarligt brottet är. I mina
ögon är det självklart att ett monster som Anders Behring Breivik skall få
hängas ut med namn, bild och skostorlek om man så vill. Medan fallet med
tågspårs rånaren, till följd av det i relation ringa brottet, kanske inte borde
hängts ut alls. Huruvida brottet är moraliskt förkastligt eller ej borde inte
ha någon påverkan då vi lever i en rättsstat där just brottet i fråga borde
vara det som avgör med vilka ögon vi skall se på vad som skett och hur personen
som begått brottet skall behandlas.
Det är också
på detta sätt som jag anser att allmänintresset skall definieras, i fallet med
Breivik och exempelvis kända våldtäktsmän likt Haga-mannen, bör dessa kunna få
presenteras med namn, bild och annan information till följd av grovheten i det
brott som begåtts. Ett väpnat rån till exempel är lika illa enligt lagen
oberoende om det sker mot en grupp pensionärer eller en kiosk i en förort, ändå
är det troligt att mest information om misstänkt gärningsman skulle publiceras
i det första fallet. Till följd av den upphöjda moraliska effekten. Jag tror
därför att vi kan komma runt denna problematik genom att i första hand titta på
det brott som begåtts utifrån lagen och inte utifrån vem som begått brottet, på
vilket sätt och vem offret är.
