Blogg B Pressetik

De pressetiska spelreglerna innefattar ett flertal punkter under vilka man kan diskutera frågan som väcks i det gammal "Medierna i P1" programmet, sänt den 31/1-09. Att i egenskap av ansvarig utgivare ta ställning till huruvida man skall berätta om de misstänktas etniska och religiösa tillhörighet är ingen lätt nöt att knäcka. Som underlag till denna bedömning är Pressombudsmannens (PO) pressetiska regler en bra grund. Detta regelverk, innehållande 17 punkter, är per se inte regler utan ett stöd till för att uppehålla ett ansvarigt publicistiskt arbete. De första fyra punkterna går under rubriken "Ge korrekta nyheter". Sedan följer rubrikerna "Var generös med bemötanden", " Respektera den personliga integriteten", " Var varsam med bilder", "Hör båda sidor" samt "Var försiktig med namn".

 Den första regeln ger en fingervisning kring hur mycket man skall publicera kring de två gärningsmännen. Regeln lyder som följer; "Massmediernas roll i samhället och allmänhetens förtroende för dessa medier kräver korrekt och allsidig nyhetsförmedling." Regeln kräver korrekt nyhetsförmedling. Gör man då gällande att fallet i fråga är ett hatbrott, för att sedan konstatera att det inte är så, borde man kunna hävda att den första nyheten inte är korrekt.

 Samtidigt svarar detta inte på frågan eftersom det i första hand handlar om huruvida man skall berätta om de misstänktas etniska och religiösa bakgrund. Bakgrunden i detta fall är ju sann och kan således inte bryta mot reglerna i den första punkten om det publiceras. Något som dock inte är konstaterat och därför inte sant, är att detta brott är ett hat relaterat sådant. Enligt den 7 punkten i de pressetiska reglerna skall man "Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning." Till följd av att hatbrottsmotivet i detta fall inte är konstaterat som sant, så kan man hävda att de misstänktas etniska och religiösa bakgrund därför inte är av uppenbart allmänintresse. Eftersom det inte har något med fallet att göra, utifrån denna förutsättning kan det endast bidra till att de två misstänktas privatliv kränks.

 Ytterligare en intressant aspekt av denna fråga belyses om man ser till regel 16. "Om inte namn anges undvik att publicera bild eller uppgift om yrke, titel, ålder, nationalitet, kön eller annat, som gör en identifiering möjlig." I detta fall har namnet på de misstänkta inte redogjorts för. Ändå har man som läsare kunnat ta del av de misstänktas ålder, kön och sysselsättning. Till följd av att ingen av tidningarna, som behandlas i programmet, beslutat att redovisa namnen på de misstänkta, borde även denna information vara hemlig och kanske speciellt den blogg som torde vara lätt att hitta, och via detta göra det lätt att identifiera den ena av de misstänkta.

 Dock är det första som slår mig, när jag lyssnar på det gammal "Medierna i P1" programmet, hur tydligt det handlar om i vilken mån man skall skydda de två misstänkta pojkarnas identitet, och deras religiösa bakgrund. Framförallt den äldre av de två vars ideologiska och religiösa tankar är kontroversiella, är vad som är omdebatterat. Utan att gå in ännu mer på just detta vill jag uppmärksamma en annan aspekt. Detta med grund i den tionde pressetiska regeln. "Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktade."

 I programmet får vi olika kommentarer huruvida hatbrottsvinkeln är relevant att ta upp eller inte. Man dividerar över om detta har betydelse i sammanhanget. Samtidigt så har ingen av de som yttrar sig i programmet något problem med att berätta vad brottsoffret i fråga har för sexuell läggning. Trots att även detta är något som inte skall framhävas om det saknar betydelse i sammanhanget. 

I detta fall så anser jag därför att antingen väljer man att presentera denna information kring både brottsoffer och misstänkta, eller inga av dem. Om det inte rör sig om ett hatbrott, då har inte offrets sexuella läggning något med det att göra heller. 

Att göra gränsdragningar kring fallet ovan och liknande fall är bevisligen någonting som medier tampas med varje dag. Vad för information som är rätt att publicera eller inte är en viktig och framförallt svår fråga. Jag tycker att Arash Mokhtaris fråga till Jan Helin angående vad Aftonbladet har bidragit med ifall hatbrottsvinkeln inte visar sig vara sann, från "Medierna i P1" programmet, är väldigt relevant. Detta är kanske den fråga man får ställa sig. Hur hårt blir fallet för den person man hänger ut så väl att den kan bli identifierad, kontra hur allvarligt brottet är. I mina ögon är det självklart att ett monster som Anders Behring Breivik skall få hängas ut med namn, bild och skostorlek om man så vill. Medan fallet med tågspårs rånaren, till följd av det i relation ringa brottet, kanske inte borde hängts ut alls. Huruvida brottet är moraliskt förkastligt eller ej borde inte ha någon påverkan då vi lever i en rättsstat där just brottet i fråga borde vara det som avgör med vilka ögon vi skall se på vad som skett och hur personen som begått brottet skall behandlas.

 Det är också på detta sätt som jag anser att allmänintresset skall definieras, i fallet med Breivik och exempelvis kända våldtäktsmän likt Haga-mannen, bör dessa kunna få presenteras med namn, bild och annan information till följd av grovheten i det brott som begåtts. Ett väpnat rån till exempel är lika illa enligt lagen oberoende om det sker mot en grupp pensionärer eller en kiosk i en förort, ändå är det troligt att mest information om misstänkt gärningsman skulle publiceras i det första fallet. Till följd av den upphöjda moraliska effekten. Jag tror därför att vi kan komma runt denna problematik genom att i första hand titta på det brott som begåtts utifrån lagen och inte utifrån vem som begått brottet, på vilket sätt och vem offret är.